annejonsson.blogg.se

Jag är en kvinna som bor i Norrbotten. Jag är gift och har fyra egna och tre bonusbarn som alla är vuxna. Jag lever med ADHD och det påverkar mig och min omgivning. Jag är trött på fördomar och okunskap om ADHD, så därför startade jag denna blogg för att berätta om hur det verkligen är att leva med ADHD. Jag skriver om med- och motgångar, glädje, insikter, stort och smått, och hur jag hanterar min ADHD.

Det där om att hitta vem man är

Publicerad 2020-07-31 15:44:00 i Allmänt,

Hur vet man om jag är mitt bästa jag? Vem det liksom är menat att jag ska vara? Är det självklart att jag är det om jag gör det jag tycker är roligt och är lycklig med det? Eller finns det något ännu större? Något som är ännu mer jag och som skulle ta fram min hela potential? Ibland när jag känner mig extra trött eller haft en dålig dag eller när alla ADHD-symptomen liksom överväldigar mig och jag inte hittar någon lindring utan bara vill krypa ihop under täcket och sova i en vecka tills allt är bättre, då får jag existentiella funderingar. Och jag tänkte faktiskt dela med mig av dem. Jag vet att jag inte är ensam om att tänka och känna så här och det kan vara skönt att se att någon annan också tänker på samma sätt.
 
Så, alltså, jag tycker det ibland är lite knepigt att veta om jag har nått min fulla potential. När vet man det alltså? Det där som jag är här för att göra liksom. Jag kan väl känna att på den plats jag är idag, så finns det mycket mer att önska. Jag skulle till exempel vilja ha sinnesro. Jag skulle vilja ha frid och lugn inom mig. Jag skulle vilja känna meningsfullhet. Jag skulle vilja att tankarna i huvudet lugnar ner sig. Jag skulle vilja känna glädje. Sådär genuin glädje. Inget ansträngt och påtvingat.
Ska det vara så svårt?
Att inte hela tiden behöva kämpa. Kämpa för att må bra. Kämpa för att passa in. Kämpa för att den jag är också ska få ta plats och inte behöva ursäkta mig. Att den jag är också ska få finnas och vara värdefull och till glädje och nytta för någon. 
 
Men kanske är det så att jag kämpar för mycket?
Ofta känner jag att jag försöker orientera mig efter rörliga mål. Ibland låter jag tyvärr sociala medier påverka mig för mycket. Tankar och åsikter om hött och mött som spolas över mig så fort jag slår på TV:n eller öppnar datorn eller en tidning. Reklam som skriker ut sina budskap. Människor i min omgivning som har åsikter om än det ena, än det andra. Man ska tycka si och man får inte tycka så. Man ska göra si men man får inte göra så. Man ska klä sig så där men inte så här. Man ska .... man ska.... man ska... men allt det där ändrar sig ju. Folk byter ju åsikter lika ofta som en annan byter strumpror.
Trender som sveper över världen ändrar sig hela tiden, ena månaden är det en sak som gäller och nästa månad är det något helt annat. Den ena dieten gäller nu och den som gällde för ett halvår sedan är redan hopplöst ute.
För mig som redan är rörig och hyperaktiv är det svårt att bromsa och inte dras med i det höga tempot som råder i världen och tro att jag måste vara sådär aktiv för att jag ska vara "rätt". Att jag måste ändra mig för att passa in eller anpassa mig efter olika åsikter om vad som är bra och rätt och riktigt just för tillfället. 
 
Om jag inte står stadigt och kan sortera bruset så blir jag lätt förvirrad. Om jag försöker göra alla till lags som skriker ut sina åsikter, så kommer jag alltid att förlora. Om jag försöker kalibrera mig efter omgivningens nyckfullhet så är jag inne i en berg-och-dalbana utan dess like. Att jag ska försöka kalibrera mig efter eller söka mitt värde i olika sociala mediers normer är helt galet. Att söka sitt värde i ett mål som hela tiden ändrar sig är ju katastrofalt. Hur ska jag veta när jag är framme? När jag är klar? När jag är bra nog?
Skitsvårt! För att inte säga helt omöjligt!
 
Jag är ju rörig och impulsiv och annorlunda och passar inte alltid in i normer som sätts upp av omgivningen. Hur ska en som jag hitta en fast punkt att hänga upp tillvaron på? En fast punkt som inte sviker eller ändrar sig eller talar om för mig att jag inte duger om jag inte har rätt sorts jeans eller rätt märke på jackan eller bilen eller väskan.
 
Som tur var finns det en som aldrig ändrar sig. Som alltid är likadan. 
En vars röst är ovan oss allihop, högt över jorden och högt över folken. 
Gud.
 
Gud är alltid densamme. Han är densamme igår, idag och i all evighet. Det är inte så att Han vaknar en morgon och inte vet vad Han tycker. Han är inte ambivalent. Han är den fasta klippan. Han har skapat mig och därför är jag perfekt i all min ofullkomlighet. 
Tänk va: Han som har skapat himmel och jord, Han som har all makt i himlen och på jorden, Han älskar mig. Jag är Hans dyrbara skatt. Honom kan jag kalibrera mig mot. Honom kan jag navigera mig mot. För Han flyttar sig inte. Han älskar mig och det finns inget som kan skilja mig från Hans kärlek. 
Inget.
När jag har en dålig dag så är det faktiskt en fin känsla att läsa i Bibeln om vad Gud tycker om mig. 
 
Alla dessa funderingar vill jag avsluta med en underbar text ur Psaltaren:
Psalm 121, skriven av David:
 
Jag lyfter mina ögon upp till bergen, varifrån skall min hjälp komma?
Min hjälp kommer från Herren som har gjort himmel och jord.
Icke ska Han låta din fot vackla, icke slumrar Han som bevakar dig!
Nej, Han som bevarar Israel, Han slumrar icke, Han sover icke.
Herren är den som bevarar dig, Herren är ditt skygd på din högra sida.
Solen ska inte skada dig om dagen, ej heller månen om natten
Herren ska bevara dig från allt ont, Han ska bevara din själ.
Herren ska bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid.
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela